Många utav er måste tro att jag är helt sjuk. men ibland kan mina dagar bara vända så drastiskt.

Tidigare idag hade vi möte på jobbet, och det kommer hända en massa roligt nu. Nyheter och annat skoj.
vi fikade och hade allmänt roligt och skrattade! En bra start på dagen.

Planerna för kvällen, älsk frågade om jag ville ha myskväll framför en gammal sällskapsresan film och bara ligga under en filt och mysa! Kunde dagen bli bättre? Det är ju till och med sol ute!

Väl hermma på lunchen, cyklade på malins kärringaräser, livsfarlig att cykla på, kändes som den skulle gå sönder under mig, jag fick cykla helt snett. Väl hemma, ser jag grannen sitter ute på sin uteplats i solen, i vinstilla. Rätt avundsjuk!

Tog en promenad med min lilla lort Santos, det var ändå rätt kallt i blåsten och det luktade skit ordagrant ute vid högskolan, ( undra vad fan dom sysslar med där? ) Pratade med mamma, skall åka förbi och hämta över min internet bank senare efter jobbet. Så man kan betala domdär jädrans räkningarna. Har säkert fått böter på allt detta också!

Men när jag är påväg hem från promenaden, får jag plötsligt en sån jävla känsla av oduglighet. Att ingenting jag gör funkar, om jag kämpar för att få allt att bli sådär toppen bra som man vill ha det, såå blir det bara ännu värre. Jag hatar att få sånna känslor, och dom kommer allt oftare nu. Jag känner bara en sån klump i magen och jag vill bara försvinna. Jag gör inget gott för någon. jag är bara till besvär.

Och hur sjuttan ska jag få bort dendär jävla känslan. DET GÅR BARA INTE. Tankarna finns i skallen hela förbaskade tiden, även om det egentligen inte hänt ngt speciellt så kommer dom ändå!

Skall livet vara så?
Eller är jag bara ett jävla idiotiskt fall.

Jag är iaf glad att jag har santos, för han är glad i alla lägen. Oavsett, och han finns där.
ALLTID.

♥