Ibland får jag en sån äcklig och vidrig känsla i magen och kroppen. VILL INTE!
Vet inte varför det blir så, man är väl helt enkelt inte så säker med sigsjälv. Och det kan jag väl säga, jag är jävligt osäker. Har aldrig haft bra självförtroende, och tycker inte att jag är bra nog. Men så känner väl alla antar jag.

Det är inte lätt att leva i dagens samhälle. Det är en stor press på dagens ungdommar. Och även för oss som inte går i skolan, utan som jobbar.

Tänk pressen på alla tjejer:
- Man ska klä sig i mode
- Man ska vara smal
- Man ska användra ett toppenbra smink.
- Man ska ha fint hår
- Man ska vara bra i skolan, och alltid få bra betyg
- Man ska vara populär
- Man ska vara en godtrogen dotter
- Man har press på sig vad det gäller killar
- Man ska vara med på allt som händer, överallt
- Man ska vara en bra vän, och alltid ställa upp
- Man ska hinna med allt på internet, som blogg, facebook, bilddagboken m.m.

Tänk alla krav, menar inte att alla känner såhär, och inte heller att jag gör det. Men tänk efter en stund, och se hur mycket världen har förändrats. Tänk när jag var 13 år och gick på högstadiet, vad hade vi för kläder på oss då? En tjocktröja och ett par jeans. Mode var inget speciellt då utan alla klädde sig i goa tränignskläder. Se nu på hur det ser ut i dagsläget. Hur klär man sig som 13-14 åring idag? Inte fasiken klädde jag mig i högklackat, strumpbyxor och en snygg tröja/shorts/kjol m.m då. Jag säger inte att jag INTE gillar det, raka motsatsen, älskar modet som är just nu och tycker det är roligt. Men när man är 13 år, då är man ju i princip fortfarande barn för gudskull. Jag tänker bara vilken press dom har på sig!? Mode är ju A och O nuförtiden. Har man inte kläder som är mode just nu så är man ingenting. Helst av allt ska man ha snyggaste skorna också, och gärna 15 par. ( har jag även själv och jag älskar skor ) Men tänk bara hur allt har förändrats.


Tänk på kvinnan i dagenläge:
- Hon ska ha ett bra jobb
- Vara en bra flickvän/sambo/fästmö/fru
- Hon ska vara en bra mamma
- Gärna vara med på alla föräldrarmöten och engagera sig i barnens skolgång
- Ha snygg kropp trotts att hon fött 3 ungar
- Hon ska alltid vara fräsch i håret
- Ha fina kläder
- Ta hand om sin man
- Laga godaste maten
- Ha ett städat och fint hem.

Vad ska man inte ha för krav på sig?

Jag menar nu absolut inget illa och att det ser ut såhär i många hem eller liv. Men det är såhär det ser ut i många kvinnors liv. Kanske inte att det ÄR så, utan mer att det KÄNNS så. Man inbillar sig att man har krav på sig, fast i själva verket är det säkert inte så det minsta. Men tänk bara hur allt förändrats, och det är gått så fruktansvärt fort!

Undrar Ni någon gång hur man kommer att leva om 5 år?

---

Jag kan ju berätta hur min situation ser ut.
Visst jag känner en JÄVLA press på mig, att jag ska prestera bra på jobbet, ha en lydig hund ( vilket jag själv tycker är oerhört viktigt ), ha en snygg kropp ( jaaa, man kämpar ju för det iaf, och hoppas att jag är på god väg ), ta hand om vårt hem, tvätta/städa/laga mat/ inreda/ m.m. Ha fint hår, snyggt smink, fina kläder. You name it!

Sebbe kräver absolut inget av detta utav mig, men jag KÄNNER så, visst det som gäller utseende, ibland skiter jag fullständigt i vad jag har på mig, hur håret ser ut, smink ( vad är det ? ) Jaa, vissa dagar orkar man inte, och dom dagarna mår man ändå ganska bra! Men man vill ju ändå vara den perfekta flickvännen, det är ett krav JAG har på mig, verkligen inte som han har satt på mig, utan som jag själv ( dumhuvet ) kräver utav mig. Han älskar mig för den jag är, hur jag än ser ut, ( säger han ;) ) han kräver absolut inte att jag ska träna, han gillar min kropp. Men, man gör det för sigsjälv. JAG vill må bra med migsjälv, med min kropp. Jag vill inte känna att jag inte räcker till. Men så känner jag varje dag, otillräcklig. Även om jag inte har de modernaste kläderna ( även om jag skulle vilja ) så kan jag ibland må så jävla dåligt över hur jag ser ut. Men så känner sig nog många. Vad vet jag.

Ibland kan man bara vara så jävla patetisk. Speciellt jag! Jag tycker att jag är så jävla ful, tjock, jaaa ni förstår nog vad jag menar. Man är så jävla självisk i sitt tänk så det är inte kokt. Men, eftersom samhället ser ut som det gör. Media och diverse, inte konstigt att man idagens läge har krav på sig.


Jag älskar att träna, det får mig att må bra!  Men innan jag började, fy fan vad patetisk jag var då!
Jag är glad över mitt liv, och jag älskar min pojkvän något fruktansvärt. Men ibland kommer man in i tankar man inte gillar detminsta. Då man känner sig otillräcklig!
Är det någon mer än jag som känner så ibland?

Den känslan man har i magen nu, SÅ JÄVLA OTACKSAM MAN ÄR. Tänk på hur världen ser ut?
Jag tror man ska vara bra glad vöer det liv man lever. Trotts att man har sina nergångar ibland!